I dagens Svenskan skriver Lina Kalmteg en intressant artikel ("Anonyma exhibitionister") om Facebook där hon hävdar att det sociala nätverkets popularitet bland oss svenskar beror till stor del på att vi är hämmade som individer. Paradoxen med att detta grundar sig i behovet att vara anonym och samtidigt bli bekräftad av andra.
Kanske är det så. Min personliga åsikt i ämnet är att det finns folk som är heltorsk på Facebook på samma sätt som vissa ägnar mycket tid åt att ta reda på vad grannen eller en kändis tjänar via Ratsit. Men skillanden mellan Facebook och diverse andra sajter är att tjänsten är lätt att använda, kanske lite för lätt till och med.
Man klickar bara på en länk (nästan) så vips, är man medlem i tusen olika grupper och har ett helt entourage med "vänner" innan lunch. En före detta arbetskollega till mig listar att hon har drygt femhundra kontakter och är med i ett tiotal grupper. Jag undrar vad hon får ut av det hela, förutom att göda sitt ego förstås?
Som verktyg att hålla sina nära och kära runt omkring sig är det förstås bra, men vad gör tjänsten som en mobiltelefon inte gör? Addera massa applikationer med Zombies, skicka busgrogg och att skoja/förolämpa sin bekantskapskrets är väl kul ett kort tag men i det långa loppet? Inte så konstruktivt med att klicka runt och slösa bort värdefull tid.
Trots att jag är just nu en rätt flitigt användare av tjänsten så vete fasen om Zuckerberg & Co inte får problem snart om de inte utvecklar sin produkt till något vassare istället för den här virtuella klotterplanket och ungdomsgården. Något mer måste till.
Jobbade jag på Facebook skulle jag nog se mig om efter att försöka samla folk under en och samma fana och försöka få till en förändring, antingen lokalt/personligt eller globalt/kollektivt.
Varför inte försöka rädda världen på rikigt? That´ll be the day!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar